Efter söndagsrecension pyrande spänningar avslöjade under matlagningskurs på ett säkert sjukhus | Teater

TI Sophia Griffins debutspel stiger hans feber långsamt och når sedan plötsligt en kokpunkt. Arbetsterapeuten Naomi (Amy Powell) ligger på ett säkert sjukhus i Birmingham, isolerat från resten av sitt liv, och börjar hålla karibiska matlagningskurser varje vecka. Hon tror på matens meditativa kraft och vill uppmuntra män att dela sina minnen av hemlagade måltider och väcka svåra samtal. Men Ty, Leroy och Daniels rykande historia är i spel, och ett fel drag kan leda till konflikt i rummet.

Allt eftersom sessionerna fortskrider blir männens förflutna allt vagare. Den yngsta, Ty (spelad med kvickhet och bravader av Corey Weeks), är desperat att ta sig ur fängelset och återvända till fängelset. Leroy (David Webber) har varit på avdelningen i vad som känns som en evighet och är lika rädd för att lämna som han längtar efter frihet. Nyanlände Daniel (Darrell Bailey) hoppas kunna återhämta sig snabbt och återförenas med sin familj. Griffin döljer detaljerna om sina karaktärers brott fram till rätt ögonblick och låter oss veta om dem först. När man äntligen får höra lite av det känns det som att man har fått ett slag i skallen.

Det beror på att var och en av dem är formad som en person med djup och substans, och Griffins pjäs fokuserar på hur det verkligen är att existera i en sådan miljö. Skämt och spänningar virvlar mellan gruppen, och till synes små saker på ytan blir monumentala, som tanken på att laga mat till en älskad på enhetens Vänner- och familjedag. Det finns några exceptionella framträdanden, särskilt Webbers darrande, knastrande framträdande i scenen där Leroy försöker skriva ett brev till sin främmande dotter.

Breathwork är centralt i Corey Campbells produktion, där männen sträcker sig framåt i en serie rörelser mellan scenerna. Ljudet, komponerat av XANA, utstrålar potentialen för allvarlig ilska. Vi längtar efter att få vara med killarna till slutet av pjäsen, och slutscenen känns olöst. Men Griffin målar upp en levande bild av ett system i kris. Det är hjärtskärande när Naomi drivs av en omöjlig kamp med de högre upp och en desperat önskan att göra saker bättre.

På Bush Theatre i London fram till den 20 december